Vissa vanor är så grundläggande att man inte ens upptäcker dem. Ett sådant mönster kan vara att befinna sig i ett utanförskap; självvald eller nedärvt.
jag har ofta känt ett släktskap med judar i diasporan: intellektualismen och den självklara upplevelsen av att vara annorlunda, även om man egentligen inte ser annorlunda ut. När jag sedan närmat mig judiska grupper så förstår jag att de ser mig som en inkräktare på deras exklusiva exklusivitet; på deras annorlundaskap. Men det förtar inte min upplevelse av att alla som är eller upplever sig vara i en minoritet delar vissa upplevelser. Den som är i minoritet har ofta studerat majoritetens sätt att tala, umgås, klä sig, vad lägger de sina pengar på, vilka umgås de med, vad jobbar de med, vilka har makt, vilka är maktlösa. Fråga en i minoriteten och den har ofta svar. I varje fall om det är en i minoriteten som vill in i majoritetsgruppen; en som alltid kommer att känna sig som en kameleont.
Jag närmar mig mina närmaste släktingar i Finland; J.O.’s barnbarn med denna undran: känner de sig utanför i sitt eget land? Eller rättare sagt vi närmar oss ämnet i lite omvägar, kring att Hennings barnbarn är så internationella. Antingen, som Chrissie med ett vuxenliv i utlandet, eller som Ullas barn gifta med en Mauritzier, och en engelsman.
– Längst bort vi kom var att min bror flyttade till Åbo, konstaterar Kaj Vuorilehto.
Inte riktigt sant. Han har själv jobbart och varit gift i Tyskland. Jag frågar honom om Tysklands-sejouren var på grund av att han inte upplevde sig riktigt hemma i Finland?
– Nej, nej, jag har vetat att jag fram till förra året när jag fyllde 60 år, ska försvara detta mitt hemland med vapen i hand. Min främsta uppgift har varit att skjuta ryssar.
Jag berättar om den rotlöshet jag alltid har upplevt.
-Kanske blev det så för att Henning stack? Då hade han ju redan kapat det viktiga bandet med hemlandet och rötterna? Då kanske det blir lättare att bara fortsätta ut i världen? En slags frihet, men kanske också en olidlig lätthet?
Jag drömmer om att uppleva den självklara tillhörigheten, och under dagarna i Helsingfors infinner den sig i korta ögonblick. En självklarhet, och en vetskap att jag kan vara och uppträda hur märkligt som helst – jag är ändå accepterad; Söderhjelmare är exentriska!
Jag får också en märklig, mäktig känsla av att acceptera livets nyckfullhet. I Sverige är vi sedan flera generationer så vana att kunna planera våra liv – att våra öden enbart är beroende av vårt eget gottfinnande. Men här i Finland, i detta land på gränsen mellan ryska, tyska och svenska intressesfärer, har livet en annan bi-aktör än den egna viljan och förmågan. Jag tänker att idén om att allt är möjligt bara man vill, inte riktigt kan få fäste i en sådan randstat. Att det blir mer av “laga efter läge” och ta de chanser livet erbjuder en, än att lite ängsligt ruinera över om man valde fel.
Trots Finlands våldsamma och fattiga förflutna upplever jag folk på gatorna i Helsingfors som gladare och öppnare än i Stockholm. I Stockholm kan man nästan skära ångesten med kniv. Är det nedgången av Sveriges sista/senaste bud på stormakts välde, den som “moralisk stormakt “, vi åser?